Svalbard. En ö i Arktis lika öde som den låter. Här bor det fler isbjörnar än det bor människor och man påminns ständigt att man är på besök på en av jordens mest väderbitna platser. Vårt syfte med expeditionen var som alltid att se över (den hypotetiska) växtligheten under snön men även utforska fiskevattnen runt ön. Vi är långt ifrån bekvämligheter som gatulykor och neonljus och när mörkret sluter sig omkring än så är man verkligen ensam med sina tankar. Med detta sagt inhandlade vi fler än ett varningsljus innan vi åkte upp, för det finns få saker som är så viktiga som att synas (både till land och till havs) när kvällen är på ingång.
Vi monterade ett s.k blixtljus på våra snöskotrar, vilket var förvånandevis enkelt. En smidig plug-in lösningen med magnetfäste. Perfekt när man vill kunna montera av och på enkelt och i synnerhet när vi byter fordon. Även styrkan på linsen är att föredra då man aldrig vet vad som ligger under snön. Ett vanligt glas skulle spricka på en gång av så väl köld som stenskott.
Det andra varningsljuset tog vi med oss när vi skulle fiska med trål. Det fanns såklart redan en eller två strålkastare installerade, men just ett varningsljus och dess orangea sken går inte att ta fel på hur mörkt det än är. Det kändes också mer säkert att ta med ett ljus med hög IP-klassning (IP68) för att säkerhetsställa att den faktiskt klarar påfrestningarna ute till havs.
Svalbard är, sin kala yta till trots, det mest fantastiska landskapet på jorden enligt mig. Så kav lugnt och stilla. Det civiliserade samhället känns långt borta när jag är här, och jag kan inte säga att jag längtar tillbaka till storstan.